Melankoli

Har en en gång börjat gå i
mekankolins mörka fotspår
finns bara en väg ut och det
är att vänta ut storman
det är en lång väg
men den känns nödvändig.


allt är så långt bort

livet rinner igenom mina fingrar
 
och jag kan inget göra

jag fanns här

men nu vet jag inte
 
du är där jag var

men inte där jag är

jag önskar att du är där jag är

men jag är inte mer

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0